simple twist of fate

det var hur som helst jävligt värt de 280 kronorna, jag hade inte tvekat att betala det för att bara se annika norlin, så fruktansvärt jävla bra.

under säkert! stod jag, och min vän, bredvid tre tjejer. när vi var på väg hem träffade vi dem igen. de kom ifrån uppsala och skulle bli hämtade av en förälder. vi stod och pratade en liten stund tills skjutsen anlände. vi sa hejdå, och jag minns inte ens något av deras namn.

som bonusanekdot kan jag idag berätta om när vi skulle springa på tunnelbanan.

jag hörde hur ett tåg anlände när vi stod i rulltrappan på väg ner till spåret och vi skyndade oss. väl nere på perrongen skulle dörrarna på tåget precis till att stängas, jag insåg mina begränsningar och saktade ner. men så sprang en tjej en bit  framför oss fram till dörren och försökte pressa sig in. hon fick hjälp av några, som jag skulle kalla dem, data-sport-nörds-studenter (de luktade svett) som pressade upp dörrarna åt henne. jag och min vän, framförallt han, såg chansen och sprang också fram för att pressa oss in. det gick galant för honom och jag som kom hackii klarade mig igenom det trånga passaget med lindriga klämskador. snubbarna som pressat upp dörrarna skrattade med oss och sa att "men lite svinn (mig alltså) får man ju räkna med".

efter en liten stund hördes det ur tågets högtalarsystem "den sista dörren i den sista vagnen kommer inte att öppnas vid nästa station pga att de två sista resenärerna (jag kommer inte ihåg vad han använde för verb här, men låt oss säga;) pressade sig in" kort tystnad "vi kan kalla det.. sabotage"